I början av mars 2018 insjuknade den ena efter den andra i Robins familj. Det började med att äldsta dottern fick feber. Veckan efter insjuknar först yngsta dottern och sedan Robins sambo Emilie. Till slut får även Robin feber.

– Vi låg alla tre med upp till 40 graders feber samtidigt. En situation som vi aldrig tidigare varit i. Vi hade fått influensa och livnärde oss på saft och isglass, minns Robin.

Helgen kom och Robin började få ont i halsen. Han åt halstabletter men ingenting hjälpte. Han svepte in sig i våta handdukar för att lindra smärtan i huden, han beskriver det som att det kändes som ett eldhav.

– Jag slängde mig på golvet för att hitta svalka, men ingenting kunde lindra min känsla. Sen kom skakfrossan över mig utan förvarning och jag minns att jag tänkte ”vad är detta för någonting”?

Snabb försämring
Dagen innan Robin hamnar i septisk chock fick han stora märken på ryggen som liknade blåmärken.

– Vi hade inte märkt det, vi låg ju mest ner på rygg i sängen. Men min mor såg det vid ett tillfälle, och reagerade. Men varken hon eller vi förstod vad det var.

Kommande natt väckte Robin Emilie. Han börjar yra om den fantastiska karnevalen som utspelar sig i deras sovrum. ”Ser du inte Emilie?” – detta skrämde henne och Emelie ringer för att få hjälp. Men på 112 säger de att de ska stanna hemma på grund av influensan de alla har. Tidigt på morgonen väcker Robin henne igen, med samma intensiva prat och hallucinationer. Än en gång ringer Emelie 112 och ber om hjälp, men inte heller denna gång tar de situationen på allvar. De somnar om igen.

Vid halv elva på förmiddagen väcker Robin Emilie än en gång. Men denna gången ligger han inte längre bredvid henne i sängen.

– Det som väckte henne var att jag låg och kippade efter luft inne i badkaret.

Panik uppstår, Emelie påbörjar HLR samtidigt som hon ringer 112. Hon säger: ”han är döende.” Ambulansen kommer efter bara tio minuter. Läget är då mycket kritiskt. Robin berättar:

– Mitt blodtryck var extremt lågt så de tryckte in tre liter vätska under den tio minuter korta färden till Helsingborgs akutmottagning. Snabba blodgaser tas, som visar på 19 i laktat. Syresättningen låg på 54 %. I katetern som sätts kommer det en svart sörja. Jag var döende.

Behandlas i ECMO
I akutrummet går allt väldigt snabbt. Läkarna väljer att lägga Robin i respirator. Syresättningen stiger då något, men inte markant. De beslutar att lägga honom på magen för att hjälpa lungorna, men det hjälpte inte heller. Chefsläkarna har nu påbörjat en diskussion med THIVA i Lund om att lägga Robin i ECMO (Extracorporeal Membran Oxygenering). Detta för att Robins lungor och hjärta ska få tid att återhämta sig.

– Där låg jag oerhört sjuk inte ens 30 år fyllda, nedsövd på THIVA och i ECMO. Jag svävade mellan liv och död. Min familj var helt förkrossad.

Tuff väg tillbaka
Robins kropp svarade bra på ECMO och flyttades tillbaka till Helsingborg nio dagar senare. Väl tillbaka på IVA i Helsingborg låg fokus på att rädda njurarna; Robin fick genomgå kontinuerlig dialys. Samtidigt plågades han av mardrömmar och svåra hallucinationer, ett vanligt problem för patienter som vårdas på IVA:

– Jag befann mig i en klaustrofobisk bubbla som jag hade svårt att hantera. Jag upplevde många gånger det som en panikartad situation.

"Det var som en panikartad mardröm som spelades upp i min hjärna"

Robins kapillärer var också skadade och vävnaden i benen var påverkad. Läkarna visste inte om de skulle behöva amputera delar av benen. För att rädda vävnaden i ben och fötter, och återskapa nya kapillärer, beslutade läkarna att låta Robin genomgå så kallad hyperbar oxygenbehandling i tryckkammaren i Helsingborg. Under tre månader tillbringade Robin 90 minuter om dagen måndag till fredag i tryckkammaren, något som hade bra effekt.

– Jag är övertygad om att skadorna blev väldigt mycket mindre tack vare denna behandling.

Strax före sin 30-årsdag fick Robin komma hem, efter sex veckor på sjukhus. Första tiden var väldigt tuff. Men Robin satte tidigt upp mål kring sin återhämtning, det fanns ingenting som kunde stå i vägen för den. Träningen har alltid varit en viktig del av Robins liv, och den har hjälpt honom att komma tillbaka. Men trots god återhämtning och läkning bestod skadorna på Robins fötter. Efter en lång tids utvärdering av sin livskvalitet tog han i år till slut beslutet att amputera höger stortå.

– Det tog lång tid för mig att acceptera att jag inte skulle ha min tå kvar. Men jag bestämde mig för att leva det livet som jag ville och gick inte det så skulle jag amputera. När beslutet väl var taget var det väldigt skönt, och när jag ser tillbaka på amputationen idag så är jag glad för att jag vågade förändra min livskvalitet till det bättre.